Rindningen

Har fått lite frågor om jag inte saknar ridningen som på så kort tid bara försvann ur mitt liv. Och ja, det gör jag verkligen! Tänker på Nappe nästan varje dag och kollar på bilder från förra sommaren när det ända jag gjorde var att rida och längtar tillbaka så ofantligt mycket! När jag ser folk rida med sina vänner och skratta kan jag bli riktigt ledsen för jag saknar det så mycket men jag tror inte jag skulle klara av att ha en häst för tillfället. Det kräver så sjukt mycket tid och ansvar och även om det fortfarande har en stor del i mitt hjärta tror jag inte att jag skulle orka eller må bra av det för just nu betyder vänner så sjukt mycket. Jag är nästan aldrig hemma och har knappt tid för familjen, att då oxå ta hand om en häst flera timmar om dagen skulle bli för mycket. Förr hade jag 2 dagar i veckan då jag var fri och fick göra vad jag ville, de andra dagarna tillbringade jag i stallet och även om jag älskar det är det för mycket. Så blandade tankar och känslor om det så jag vet inte hur jag ska skriva och uttrycka det haha! 

 Vet iaf att Nappe har det hur bra som helst i sitt nya hem så jag oroar mig verkligen inte över det och jag får även komma och hälsa på och rida honom lite när jag saknar han för mycket så det känns verkligen jätte bra!

Att ha häst innebar ju inte bara att åka till stallet och rida, utan som ett plus i kanten fick man ju även så himla mycket nya vänner som man umgicks med varje dag och red med, så det saknar jag oxå väldigt mycket, gemenskapen och vännerna, för när vi sålde hästarna tappade vi ju kontakten med många av dom eftersom de flesta var så mycket äldre än oss och då blir det lite svårt att umgås på annat sätt än att göra det man verkligen älskar och har gemensamt intresse för.